Valentina Modig-Manuel

(25.7.1907-22.6.2005)

Keramiken var hennes liv

Valentina Modig-Manuel har lämnat oss, men hon lever i de konstverk hon skapade.

Jag minns så väl den dagen när Valentina dängde en lerklump i bordet i ateljén på sommarstället i Nagu och började berätta om sitt arbete som keramiker, allt medan hon bearbetade klimpen med kraftiga tag och utan att flåsa. Det gäller att hålla sig i form, sa hon som i yngre dagar spelade fotboll och som älskade att köra bil. Hon var då fyllda 80! Jag hade nöjet att få göra ett TV-program om henne som hette Ett liv som keramiker. Det var år 1988. Vi blev goda vänner på kuppen och simmade tillsammans långa tider i Impivaara simhall. Det var svårt att hänga med när Valentina forsade fram på rygg men det finaste var stunderna i bastun efter simningen. Då satt vi på laven och filosoferade över livet och världens gång, och jag märkte vilken mäktig källa hennes rika personlighet var att ösa ur.

Valentina föddes i Vitryssland där hennes västnyländska föräldrar, som hade träffats i S:t Petersburg, bosatte sig som gifta. Pappa Modig var en driftig trädgårdsmästare, som hade sökt sig från karga Finland till ett gynnsammare klimat i det stora Ryssland och börjat odla delikatesser bl.a. ananas i närheten av Minsk. Snart talade familjen Modig bara ryska och Valentina sattes i rysk skola och blev ortodox, som den naturligaste sak i världen.

Under första världskriget böljade striderna fram över Vitryssland och familjen måste fly hals över huvud. Efter en lång och besvärlig resa kom de fram till mamma Modigs hemstad Ekenäs och då gällde det att anpassa sig till det svenska språket och en ny religion. Det första året fick Valentina undervisning i en rysk officersfamilj i Ekenäs som höll sig med informator, men redan det andra året klarade hon skolsvenskan. Teckningslärarinnan lade märke till att Valentina hade konstnärliga anlag och det ledde till att hon fick bli privatelev hos Helene Schjerfbeck, som efter en tid helt frankt sade att hon inte trodde så mycket på en framtid för Valentina som bildkonstnär. Men som skulptör kunde hon kanske ha framgång. Pröva på det, menade Schjerfbeck och Valentina lydde och sökte in till skulpturlinjen. Allt oftare drogs hon i alla fall till avdelningen för modern keramik och där stannade hon. Hon trivdes och mötte sin främsta lärare engelsmannen Alfred William Finch, som kallas den finska keramikkonstens pionjär och Valentina Modig-Manuel blev den sista av Finchs elever.

Under studietiden träffade hon judiska Josef Manuel från Åbo, som senare kom att bli känd som en omtyckt teckningslärare både i Classicum och Svenska lyceum. De gifte sig, Valentina övergick till judendomen och lämnade Helsingfors och därmed också möjligheterna till en karriär inom företag som Arabia. Men egentligen ville Valentina ha en egen Ateljé med gasugn, där hon kunde experimentera med olika färger och glasyrer. Den ateljén fanns vid Nylandsgatan och där formgav hon stora vackra pjäser, fantastiskt harmoniska både i form och färg. I familjen finns ett antal pjäser från den tiden och dem fick vi filma för TV-programmet. Det var en sann glädje att se fotografens uppenbara förtjusning över motiven och resultatet blev så vackert.

Valentina Modig-Manuels arbeten finns knappt att få antikvariskt. De som äger Valentinas arbeten vill uppenbarligen inte sälja. År 1939 sändes en kollektion av hennes vackraste pjäser till världsutställningen i New York. Så kom kriget och Valentina Modig-Manuels arbeten försvann och har aldrig återfunnits. I dagens perspektiv kan man beteckna detta som en kulturkatastrof. Valentina var en mycket begåvad konstnär, skicklig och ihärdig. Hon hade varit värd mycket större uppmärksamhet och mera tack, och inte bara i hemstaden Åbo utan i hela landets konstliv. Men Valentina var inte den som trängde sig fram. Hon hade stolthet och integritet och var säkert själv medveten om sitt värde, men valde att inte föra det till torgs. Den som lärde känna Valentina glömmer henne inte. Hon var en så intressant människa. Komplicerad emellanåt men definitivt älskansvärd.

AAGOT JUNG (Åbo Underrättelser, 5.7.2005)